Magen är inte på humör, och det mesta jag äter åker upp igen samma väg. Farmor är orolig för mig, men jag har övertygat henne om att det endast är en släng av magsjuka. Jag har dragit hennes dator till sängen, men vi får se hur mycket jag orkar skriva.

Här länkar jag en låt som betyder otroligt mycket för mig . En låt som min pappa älskade. Han spelade denna låt så fort jag kom hem från bb. På den tiden mamma fortfarande var frisk.... Denna låt spelades även på hans begravning. Förstår ni nu varför den betyder mycket för mig?

Nej, min mage är väldigt jobbig, jag orkar inte skriva mer.

Kanske senare ikväll... Lyssna gärna på låten.

Hej.

Detta blir mitt första inlägg på min första blogg någonsin.

Anledningen till att jag börjar blogga , ja, den vet jag knappt själv.

Jag som hela tiden har varit, t.o.m är osynlig, varför skulle folk läsa min blogg? Förstå hur jag känner? Förmodligen lär jag inte ha särskilt hög besöksstatistik , men det är inte med som får mig till att blogga. Inte att håva in så många läsare som möjligt.

Utan att kanske få ut med lite känslor, skriva att jag faktiskt också känner saker. Kunna stå för att jag känner mig sviken, arg eller så.

Och en av de saker jag vill skriva om på denna blogg, det är min Pappa.

Jag älskade min pappa. Just det, älskaDE. För min pappa lever inte.

Min pappa dog. Och han var den enda som betydde någonting för mig.

Min mamma var sällan hemma, eller hon är sällan hemma.

Alkolist, jämt hemdragande med nån gubbe som stinker rök och ger mig en femtiolapp.

Som om han kan Köpa sig in i mitt liv!? Jag är faktiskt 17 år, herregud.

När min pappa dog var jag 11, och det var en stor förlust.

Eftersom mamma kändes som en främling ville jag inte bo kvar hemma, utan flyttade till min farmor. Inte för att mamma brydde sig så mycket. Först tjatade hon att jag skulle flytta tillbaka, men varför? Hon har ju aldrig brytt sig förut, så varför bry sig nu? Då blev hon sur, och när jag efter någon vecka skulle tillbaka hem till den stinkande lägenheten för att hämta mina sista prylar, var det en fruktansvärd syn. Överallt låg madrasser, ölburkar och kläder i högar. På toaletten stank det av spya och när jag kom in på mitt rum låg där en gubbe och snarkade på min säng. Mamma själv satt i köket och rökte, och reagerade knappt när jag kom in bredvid henne.

- Mamma, frågade jag och försökte göra rösten stadig. Jag minns fortfarande att jag rörde henne lätt på handen och att hon ryckte till, som om hon somnat.

- Vaah? Frågade hon och hennes ögon, ja dom var liksom dimmiga.

- Varför gör du ditt liv till ett helvete?

Då började hon grina. Ja, storgrina och det långa , röda håret hängde ner i ansiktet på henne. Det var då jag bestämde att jag inte var värd henne, det kändes som att jag var den vuxna, hon barnet.

Ja, det kanske låter som att jag hittar på allt det här, att jag ljuger ihop allt för att få ihop en bra story, ja, men tro det då .

Usch,

jag orkar inte skriva mer just nu.

Men imorgon ska jag skriva mer.

Ta hand om dig och ditt liv är allt jag kan säga. För vem vet, du kanske inte lever länge till.